Love story part 1

Innan sommaren var ingenting rätt för mig, jag visste inte vem jag var, om någon tyckte om mig för den halvt galna person jag är... Hela min värld var totalt kaos! När jag åkte till Lillsved hade jag inte några förhoppningar på att hitta någon som jag gillade och som faktiskt tyckte om mig, den riktiga Alma. Dagen vi kom märkte du inte mycket av mig förutom att du trodde jag var knäpp när jag sa att jag kunde låta som en höna.. 

Dagarna gick och vi spelade tennis tillsammans, och jag insåg att du såg riktigt jäkla snygg ut, du märkte ännu nte av mig men jag bestämde mig för att lära känna dig.

Vi började prata, blev vänner och utvecklade något mer. Tillslut satt vi i en säng och bara snackade i flera timmar. Att lära känna dig var nog det bästa beslutet jag har tagit.

Nattnavigeringen, tennis timmar,  hålla din hand, skrattanfall och alla blickar. Varenda sekund med dig var värt det oavsett om jag fick ligga i din famn o sova på båten eller bara sitta vid bordet bredvid på lunchen. 

Du såg mig för den jag verkligen är och accepterade mina svagheter. Du är 50mil ifrån mig men du är alltid nära, jag vet att jag kan prata med dig om allt mellan himmel o jord, du förstår vad jag menar. 

Det bästa som finns är att bara få vara i ditt sällskap. Det spelar ingen roll om vi kollar på en riktigt dålig film eller bara ligger o pratar i flera timmar, vi har alltid kul tillsammans. 




On my mind | | En kommentar |

1000 tankar, 0 ord ©Alma Klingström

Ni vet dom dagarna när allting bara är som en enda stor smet? Ingenting känns bra och det känns som att du är inlåst i dig själv. Din hjärna jobbar på övertid för att tankarna cirkulerar konstant och slår knut på sig själva, du förstår inte vad det är som gör att du inte kan stänga av allting. Allt blir jobbigt, ingenting fungerar, ingenting blir som du hade tänkt dig. Du känner dig som den minsta personen i världen och alldeles ensam. Du är inte ensam, ingen är ensam i det här. Problemet är att så många är rädda för att öppna upp sig och prata om sina känslor men det som hindrar oss mest är att vara ärliga mot oss själva.
 
Så länge jag kan minnas har jag haft mycket tankar och inte riktigt velat diskuterat dom tillsammans med min familj eller vänner. Jag har behållit dom för mig själv, vridit och vänt på det men aldrig riktigt kunnat släppa tanken och komma till ro. Varför? Jo, för det första har jag inte velat vara en börda för dom i min omgivning så istället för att lösa det hamnade jag i en ond spiral. För det andra har jag varit rädd för vad folk ska tro om mig.
 
Det är viktigt att tillåta sig själv att tänka men det är minst lika viktigt att diskutera ens funderingar för att inte låsa in sig själv. Det här är något jag jobbar med varje dag och troligtvis kommer behöva kämpa med länge. Det är viktigt att påminna sig själv att det är okej att känna och vara rädd för det okända. Jag försöker påminna mig själv att jag inte är en börda om jag behöver prata ut om något som tynger ner mig, folk omkring mig bryr sig om mig och detsamma gäller dig som läser det här.
 
För mig finns tankarna finns där konstant, varje dag och varje minut. Ibland finns dom där i bakhuvudet eller så försöker jag tränga undan dom för att jag inte orkar ta tag i dom. Problemet är bara att det är som en bägare som står under droppande vatten, tillslut kommer det att bli fullt och svämma över. Vissa dagar och stunder är bättre än andra och personligen är kvällarna värst, speciellt dom som jag spenderar ensam eftersom tankarna automatiskt släpps fram när jag inte har något att göra. 
 
När jag var liten handlade tankarna ofta om att bli lämnad ensam, som att mina familjemedlemmar exempelvist dog eller att jag började föreställa mig saker. När jag skulle sova kunde jag tänka på monster och andra hemskheter och helt plötsligt förvandlades morgonrocken till ett spöke och kuddarna i fåtöljen blev till en person. Jag kunde få känslan att allt runt omkring mig blev 100 gånger större och jag kunde höra hjärtslag som om någon höll ett intill mina öron. Precis som vilket annat barn som helst blev jag rädd och lösningen blev att jag ropade jag på pappa, ibland la han sig i sängen bredvid mig för att jag skulle kunna sova och vissa kvällar somnade jag mellan mamma och pappa. Det var min trygghet men jag växte och blev för gammal för att sova mellan dom.
 
När jag blev äldre brukade pappa ligga på mitt sovrumsgolv och läsa, vi pratade om vampyrerna i garderoben eller monsterna under sängen. Lyfte på kuddar och morgonrockar och jag fick förklarat för mig att ingen hade planer på att försvinna ur mitt liv men att en olycka självklart kan hända. Jag blev tillslut lugnare och kunde somna med pappa och min hund på golvet, likt mina riddare i glänsande rustning. Det här var dom lätta nätterna, vissa nätter slutade med en madrass inne på deras golv.. 
 
 
Med åldern har rädslan för monster försvunnit men jag har också lärt mig mer om världen & mänskligheten, gjort misstag och ångrat dessa djupt. Mina tankar idag handlar inte om monstren, jag hade mycket hellre gått tillbaka till dom, idag handlar dom om terrorattacker, sexuella trakasserier, att jag plötsligt dör och inte hinner berätta för dom jag älskar hur viktiga dom är och så klart, precis som vilken ungdom som helst nedvärderar jag mig själv på många sätt. Jag kan känna mig otillräcklig, jag jämför mig med andra och tycker bara inte om vissa saker med mig själv.
 
Jag kan föreställa mig saker som teoretiskt sätt skulle kunna inträffa, dessa saker sker i verkligheten och min rädsla är att det ska hända mig eller någon som är viktig för mig, vem som helst egentligen. Jag kan tänka på en person som blivit mördad, vad var den personens sista tankar? Vad skulle jag tänka? 
Alla dessa tankar kan hålla en sömnlös om nätterna, man vet varken ut eller in, allting är bara en enda stor röra och desto mer man tänker på det desto värre blir det. Varför finns det ingen av-knapp?
 
Det är okej att tänka, fundera och känna om saker som händer i världen och det är det som jag vill få fram med det här inlägget. Om man inte reflekterar över något är man omänsklig, alla känner och tänker. Problemet är bara att det finns en oskriven regel att man ska sätta upp en atmosfär där man mår bra. Jag tycker att det här är fel, jag är trött på det. Det är viktigt att vara ärlig med sig själv och förstå om man klarar av dessa tankar själv, med kanske extra stöd från något håll eller om man behöver professionell hjälp, att gå till någon för att få bukt med det man behöver knyta upp. För ärligt talat slår vi inte bara dubbelknut på oss själva, vi slår tripplar och kvadruppla knutar.
 
Med det här inlägget vill jag förklara för dig som läser att det är okej, du är inte ensam och du kommer inte att förstöra en annan människa för att du öppnar upp dig och vågar prata om det du tänker på, även fast du tror det. Vissa jobbar med att lyssna och hjälpa till, om du behöver den sortens hjälp omfamna den med öppna armar för det är inget att skämmas över. Vi alla går igenom en stor resa och varje resa är unik. Det finns förklaringar till varför vi gör som vi gör, är som vi är och det måste accepteras.
 
Att många lever med känslan 1000 tankar men 0 ord  är ett faktum och bland dom finns jag. När någon frågar dig hur du mår, svara inte på impuls att du mår bra bara för att det är det du bör svara. Gå emot den oskrivna regeln. Om du inte mår bra var ärlig och säg nej, med det lilla har du gjort om 1000 tankar men 0 ord till 1000 tankar och 1 ord. Det är svårt, tro mig jag vet, men den minsta lilla ärligheten för dig själv är ett steg närmare till att må bättre och det förtjänar vi alla att göra.
 
 
 
 
 
 
 
On my mind | psykisk ohälsa, tvångstankar, ångest | | Kommentera |

Vad är det för fel på mig? ©Alma Klingström

Jag är förtvivlad. Ledsen. Arg, Besviken och uppgiven. Alla känslor rör sig runt på en och samma gång. 
 
För 4år sedan hyrde jag häst med min kompis under några veckor en sommar. Allt gick bra fram tills en kväll då jag börjar klaga på att jag har lite ont i handleden, vi ser att den är lite svullen men tänker att det inte är någon fara. Morgonen där efter är min högre handled nästintill dubbelt så stor och helt blå. Vad fan har hänt?
Lever på alvedon och ipren i några dagar för att sen åka hem med ett oförändrat tillstånd. Det här blir början till en lång historia.
 
Efter några dagar hemma uppsöker vi läkare, jag fick göra en vanlig röntgen, dom såg ingenting. Tillslut kom dom fram till att det måste vara en inflammation så jag får anti-inflammatoriska tabletter att äta. Jag äter den kuren och det blir lite bättre men så fort jag slutar kommer blixtrarna i handleden tillbaka. Jag går tillbaka och får samma slags tabletter igen, detta upprepas 3 gånger med samma resultat. 4e gången jag går dit får jag starkare tabletter som skulle ätas under än längre tid men händelseförloppet upprepades igen. Jag åt tabletterna och kände mig lite bättre men så fort jag slutade fick jag ont igen. Jag åt dom starkare tabletterna 1 omgång till men när jag skulle få dom en 6e gång sa jag nej. 
 
Jag sa nej för att jag var trött på att behöva gå på medicin konstant för att må bra. Jag fick inte rida på 4veckor och jag tränade inte på ett halvår. Dom anti-inflammatoriska tabletterna gjorde mig sur, jag tappade aptiten och kände inte alls igen mig själv. Jag kände mig förstörd inombords. 
 
Den här bilden hittade jag på google men såhär såg min handled ut.. Skillnaden är att den här bilden visar en handled med en spricka i handleden. Ingen läkare kan säga vad det är för fel på mig, inte ens när den var som nyast.
 
Efter att jag gjort slut med tabletterna hade jag ont. Det strålade konstant från fingertopparna till armbågen och när det inte var den sorterns smärta blixtrade det i handleden. När jag rörde den knäppte det till och en gång när jag skulle ta glass gjorde det så ont så jag blev likblek i ansiktet och ramlade ihop. Jag var 13år och kunde inte leva normalt. Jag fick gå runt med handledsstöd i skolan och var alltid tvungen att påminna mig själv till att jag inte kunde göra vissa saker. Det hade gått ett år med olika mediciner, när skulle det här få ett slut? 
 
Jag fick gå till en doktor som var inriktad på leder och senor men han sa att det bara var en överansträning så åter igen efter att ha börjat träna lite smått slutade det med ännu mer vila. När jag hade vilat perioden som var avsatt började jag träna igen. Handleden var fortfarande ett hinder för mig, jag vet inte hur många gånger jag hade gått till läkaren men tillslut blev jag iväg skickad till Sophia hemmet för en magnetröntgen. 
 
I och med magnetröntgen växte hoppet hos mig, jag trodde verkligen att jag skulle få svar vad det var som var fel på mig. Jag trodde jag skulle slippa ha ont och att det var slut med att leva begränsad... Dom såg INGENTING, INGENTING! Nästa steg blev att få till hos en kirurg... 
 
Jag fick vänta i över 1år på att få tid!! Jag som ung, med hela livet framför mig fick vänta i vad som känns som en evighet. Under den här tiden hade jag fortfarande ont, vissa dagar var värre än andra men vad spelade det för roll? Hoppet hade rest för att sedan rivas gång på gång under åren som jag åkt till sjukhus var och varannan vecka, jag var trött på skiten. Så när kallelsen väl kom sa jag till mina föräldrar att jag inte tänker gå dit. Jag var övertygad om att dom inte kommer att hitta något, och varför skulle jag gå till en kirurg? Ingen skulle ju behöva skära i mig för det fanns ju inget där?
 
Jag är less på att ha ont och min familj har också tröttnat på att jag vissa dagar/kvällar har så ont så jag mår illa och behöver ta smärtstillande för att orka mig igenom dagen eller kunna somna. Den svenska sjukvården har sina fördelar men den har också massa nackdelar. Varför prioriteras jag som ung nedanför alla äldre? Efter 4år är min handled fortfarande kvar, igår slets den upp ytterligare. Jag behöver hjälp! Vissa dagar vill jag bara ta en kniv och hugga av min hand för då hade väll smärtan antagligen försvunnit. 
 
Jag vet inte vad nästa steg för mig är. Är det meningen att jag ska leva begränsad resten av livet? Kanske behöva sluta mitt jobb som jag älskar för att min handled inte klarar av trycket? Eller kommer hela den här karusellen börja om på nytt. Ännu mer sjukhustid.. Det är inte direkt så här jag hade föreställt mig min tonår. 
 
Såhär går jag runt nu. Lindad för att jag ska få någon form av stöttning. Minsta lilla rörelse gör mig gråtfärdig, tar alvedon och ipren allt för att minska smärtan, Smörjer desperat in mig med voltaren kräm trots att jag vet att det bara är tillfällig lindring. Känner mig som en levande pillerfabrik. Det här är inte okej, det är inte kul. Jag vill inte leva så här. Snälla sprid det här inlägget så det kanske når någon som kan hjälpa mig. Jag behöver alla tips och all hjälp jag kan få, det här är inte hållbart.
 
 
 
On my mind | | 8 kommentarer |
Upp