Det är inte lätt ©Alma Klingström

Att växa upp som tonåring idag är inte lätt. Det vill jag att alla ni som läser inlägget ska förstå, unga som äldre, det är inte lätt. När jag gick in i den här delen av mitt liv såg jag verkligen framemot åren, jag trodde man skulle känna sig vuxen, få respekt och ha mer fritid till det man själv ville. Det blev inte riktigt som jag hade tänkt mig, jag är inte missnöjd med vart i livet jag har hamnat. Jag har det väldigt bra, jag har en underbar familj, kompisar som bryr sig om mig och en pojkvän. Men vägen till dit jag är idag har varit krokig, mörk och oklar men jag klarade mig och det kommer du också göra. 
 
Redan på lågstadiet var jag med om hemskheter, jag blev orättvist behandlad och kände mig utfryst och var ensam. Jag låtsades vara sjuk för att slippa gå i skolan, det var mycket lättare att stanna hemma med mamma än att gå till skolan och stå ut skoldagen. Min bästa kompis flyttade och för en 8åring är det inte konstigt att det blir revolutionerande, hela min värld vändes upp och ner som om mitt liv var en pannkaka. Det här var och är orättvist, inget barn ska behöva gå igenom något liknande för det är ärligt talat bland det värsta jag har varit med om. Jag stannade kvar på samma skola i 2år, utan att berätta för mina föräldrar eller någon hur dåligt jag egentligen mådde. Mina lärare frågade varför jag satt så tyst på lektionerna men jag var ju rädd att säga något, jag kände ju inte uppbackningen av ett gäng som dom andra hade. Jag var rädd i den miljön som man ska känna sig trygg i. Efter 2år av att ha trott att det var mig det var fel på kom mamma på mig och vi pratade om min situation. Vi sa upp min plats på skolan och jag gick iväg, såg mig aldrig om. 
 
 
Jag är inte redo för att skriva ut det jag upplevde under åren 2an till 4an, och jag vill inte heller hänga ut personerna som var i mitt liv då, alla förändras, vi var små och omogna. Jag klandrar inte dom idag. Jag har gått vidare och vuxit mig stark pga dessa händelser. 
 
När jag kom till nya skolan var allt mycket lättare. Från att ha varit den isolerade, som inte umgicks med någon utanför skolan hade jag plötsligt massa vänner att skratta och leka med. Dock var jag tyst i klassrummet, pratade aldrig där eller räckte upp handen. Det som hänt i förra skolan var fortfarande med mig och har varit hela tiden fram tills gymnasiet. Åren gick och jag levde livets liv men till högstadiet var det dags att splittra klasserna, jag hamnade inte med någon utav mina närmsta kompisar. Det här tog på mig hårt, jag hamnade med några killkompisar men annars? Ingen. Jag behövde ju fortfarande mina tjejkompisar. Idag bryr jag mig inte mycket om kön eller liknande men i den åldern var man fortfarande fast i "tjej" och "kill"-tänkandet. 
 
Åren gick, en tjejkompis lämnade klassen men en annan kom och hon blev den jag umgicks med varje dag. Det här var dock inget problem, vi funkade himla bra tillsammans självklart bråkade vi som alla vänner men vi löste det alltid. Vi var riktiga vänner!
 
Mitt största problem jag hade under högstadietiden var rykten och ännu fler rykten. Alla pratar om allt och alla, det är bara så det är. Det är inte dig det är fel på, folk är avundsjuka och har inga liv så dom sysselsätter sig med ditt istället, var inte orolig men våga sätta ner foten för det gjorde inte jag. Jag blev många gånger den personen som folk pratade om och 8an/9an var jag så nära på att lämna min dåvarande skola. Det enda som höll kvar mig var den här vännen, hon var den enda som stannade kvar och min mentor. Dom 2 stöttade mig. Det som gjorde mig som mest ledsen var att jag hade många kompisar innan dessa rykten började gå men när det kom till kritan försvann dom. Alla trodde på historian från personen som startade det, ingen frågade mig om det var sant eller vad som hänt egentligen? Alla andra utan E drog sig undan, jag ville inte gå i korridoren ensam för jag visste vad folk trodde om mig men vad skulle jag göra?
 
Jag stod ut sista året, halvt levande, halvt död men jag klarade mig och här är jag idag. Driver min egen blogg, går på ett av Stockholms bästa gymnasium utan någon från mitt förflutna som kan dra ner mig. Har ett jobb som inte många andra har. En frisk, glad familj och vänner som ständigt får mig att skratta. 
 
Jag pratar ofta om mig själv som misslyckad men sanningen är att jag är inte det. Jag hatade mig själv pga. alla rykten som gått, misstagen jag gjort men vet ni vad? Såhär i efterhand ser jag inga nackdelar med något av det jag varit med om. Varken rykten eller mobbning. Jag har lärt mig självständighet och att tro mer på mig själv när ingen annan velat, jag visste ju hela tiden sanningen om mig och det höll jag fast i. Jag är en stark person med båda fötterna på jorden trots att jag, precis som du, har mina problem att handskas med varje dag. Jag är inte rädd för att titta dessa personer som orsakat mig rädsla och osäkerhet i ögonen för jag har vuxit som person. Att lämna ön jag bor på för att plugga inne i stan var det mest hälsosamma jag har gjort. Jag vill inte tänka på hur det kunde ha gått om jag gjorde som alla andra och stannade kvar, hur hade jag mått? Hade jag orkat åstadkomma allt det jag gör idag?
 
När jag gick ut 9an bestämde jag mig dock för 1 sak. Jag ska lyckas oavsett vad. Att jag lyckas blir min revansch på alla personer som kastat skit, tittat ner på "lilla" Alma Klingström och inte trott på mig. Om att lyckas är lyckad inom ett yrke eller bara få känna mig lyckad som förälder, partner eller oavsett vad det blir. DET kommer vara min revansch. 
 
 
On my mind | |
Upp