1000 tankar, 0 ord ©Alma Klingström

Ni vet dom dagarna när allting bara är som en enda stor smet? Ingenting känns bra och det känns som att du är inlåst i dig själv. Din hjärna jobbar på övertid för att tankarna cirkulerar konstant och slår knut på sig själva, du förstår inte vad det är som gör att du inte kan stänga av allting. Allt blir jobbigt, ingenting fungerar, ingenting blir som du hade tänkt dig. Du känner dig som den minsta personen i världen och alldeles ensam. Du är inte ensam, ingen är ensam i det här. Problemet är att så många är rädda för att öppna upp sig och prata om sina känslor men det som hindrar oss mest är att vara ärliga mot oss själva.
 
Så länge jag kan minnas har jag haft mycket tankar och inte riktigt velat diskuterat dom tillsammans med min familj eller vänner. Jag har behållit dom för mig själv, vridit och vänt på det men aldrig riktigt kunnat släppa tanken och komma till ro. Varför? Jo, för det första har jag inte velat vara en börda för dom i min omgivning så istället för att lösa det hamnade jag i en ond spiral. För det andra har jag varit rädd för vad folk ska tro om mig.
 
Det är viktigt att tillåta sig själv att tänka men det är minst lika viktigt att diskutera ens funderingar för att inte låsa in sig själv. Det här är något jag jobbar med varje dag och troligtvis kommer behöva kämpa med länge. Det är viktigt att påminna sig själv att det är okej att känna och vara rädd för det okända. Jag försöker påminna mig själv att jag inte är en börda om jag behöver prata ut om något som tynger ner mig, folk omkring mig bryr sig om mig och detsamma gäller dig som läser det här.
 
För mig finns tankarna finns där konstant, varje dag och varje minut. Ibland finns dom där i bakhuvudet eller så försöker jag tränga undan dom för att jag inte orkar ta tag i dom. Problemet är bara att det är som en bägare som står under droppande vatten, tillslut kommer det att bli fullt och svämma över. Vissa dagar och stunder är bättre än andra och personligen är kvällarna värst, speciellt dom som jag spenderar ensam eftersom tankarna automatiskt släpps fram när jag inte har något att göra. 
 
När jag var liten handlade tankarna ofta om att bli lämnad ensam, som att mina familjemedlemmar exempelvist dog eller att jag började föreställa mig saker. När jag skulle sova kunde jag tänka på monster och andra hemskheter och helt plötsligt förvandlades morgonrocken till ett spöke och kuddarna i fåtöljen blev till en person. Jag kunde få känslan att allt runt omkring mig blev 100 gånger större och jag kunde höra hjärtslag som om någon höll ett intill mina öron. Precis som vilket annat barn som helst blev jag rädd och lösningen blev att jag ropade jag på pappa, ibland la han sig i sängen bredvid mig för att jag skulle kunna sova och vissa kvällar somnade jag mellan mamma och pappa. Det var min trygghet men jag växte och blev för gammal för att sova mellan dom.
 
När jag blev äldre brukade pappa ligga på mitt sovrumsgolv och läsa, vi pratade om vampyrerna i garderoben eller monsterna under sängen. Lyfte på kuddar och morgonrockar och jag fick förklarat för mig att ingen hade planer på att försvinna ur mitt liv men att en olycka självklart kan hända. Jag blev tillslut lugnare och kunde somna med pappa och min hund på golvet, likt mina riddare i glänsande rustning. Det här var dom lätta nätterna, vissa nätter slutade med en madrass inne på deras golv.. 
 
 
Med åldern har rädslan för monster försvunnit men jag har också lärt mig mer om världen & mänskligheten, gjort misstag och ångrat dessa djupt. Mina tankar idag handlar inte om monstren, jag hade mycket hellre gått tillbaka till dom, idag handlar dom om terrorattacker, sexuella trakasserier, att jag plötsligt dör och inte hinner berätta för dom jag älskar hur viktiga dom är och så klart, precis som vilken ungdom som helst nedvärderar jag mig själv på många sätt. Jag kan känna mig otillräcklig, jag jämför mig med andra och tycker bara inte om vissa saker med mig själv.
 
Jag kan föreställa mig saker som teoretiskt sätt skulle kunna inträffa, dessa saker sker i verkligheten och min rädsla är att det ska hända mig eller någon som är viktig för mig, vem som helst egentligen. Jag kan tänka på en person som blivit mördad, vad var den personens sista tankar? Vad skulle jag tänka? 
Alla dessa tankar kan hålla en sömnlös om nätterna, man vet varken ut eller in, allting är bara en enda stor röra och desto mer man tänker på det desto värre blir det. Varför finns det ingen av-knapp?
 
Det är okej att tänka, fundera och känna om saker som händer i världen och det är det som jag vill få fram med det här inlägget. Om man inte reflekterar över något är man omänsklig, alla känner och tänker. Problemet är bara att det finns en oskriven regel att man ska sätta upp en atmosfär där man mår bra. Jag tycker att det här är fel, jag är trött på det. Det är viktigt att vara ärlig med sig själv och förstå om man klarar av dessa tankar själv, med kanske extra stöd från något håll eller om man behöver professionell hjälp, att gå till någon för att få bukt med det man behöver knyta upp. För ärligt talat slår vi inte bara dubbelknut på oss själva, vi slår tripplar och kvadruppla knutar.
 
Med det här inlägget vill jag förklara för dig som läser att det är okej, du är inte ensam och du kommer inte att förstöra en annan människa för att du öppnar upp dig och vågar prata om det du tänker på, även fast du tror det. Vissa jobbar med att lyssna och hjälpa till, om du behöver den sortens hjälp omfamna den med öppna armar för det är inget att skämmas över. Vi alla går igenom en stor resa och varje resa är unik. Det finns förklaringar till varför vi gör som vi gör, är som vi är och det måste accepteras.
 
Att många lever med känslan 1000 tankar men 0 ord  är ett faktum och bland dom finns jag. När någon frågar dig hur du mår, svara inte på impuls att du mår bra bara för att det är det du bör svara. Gå emot den oskrivna regeln. Om du inte mår bra var ärlig och säg nej, med det lilla har du gjort om 1000 tankar men 0 ord till 1000 tankar och 1 ord. Det är svårt, tro mig jag vet, men den minsta lilla ärligheten för dig själv är ett steg närmare till att må bättre och det förtjänar vi alla att göra.
 
 
 
 
 
 
 
On my mind | psykisk ohälsa, tvångstankar, ångest | |
Upp